Adolph von Menzel
1815-1905
German
Adolph von Menzel Gallery
His father was the headmaster of a school for girls, and intended to educate his son as a professor; but he would not thwart his taste for art. Left an orphan in 1832, Menzel had to maintain his family. In 1833 Sachse of Berlin published his first work, an album of pen-and-ink drawings reproduced on stone, to illustrate Goethe's little poem, Kunstlers Erdenwallen. He executed lithographs in the same manner to illustrate Denkw??rdigkeiten aus der brandenburgisch-preussischen Geschichte; The Five Senses and The Prayer, as well as diplomas for various corporations and societies.
From 1839 to 1842 he produced 400 drawings, largely introducing to Germany the technique of wood engraving, to illustrate the Geschichte Friedrichs des Grossen (History of Frederick the Great) by Franz Kugler. He subsequently brought out Friedrichs der Grossen Armee in ihrer Uniformirung (The Uniforms of the Army under Frederick the Great), Soldaten Friedrichs der Grossen (The Soldiers of Frederick the Great); and finally, by order of the king Frederick William IV, he illustrated the works of Frederick the Great, Illustrationen zu den Werken Friedricks des Grossen (1843-1849).
By these works Menzel established his claim to be considered one of the first, if not actually the first, of the illustrators of his day in his own line.
Pencil drawing by Menzel, 1891.Meanwhile Menzel had set himself to study unaided the art of painting, and he soon produced a great number and variety of pictures, always showing keen observation and honest workmanship in subjects dealing with the life and achievements of Frederick the Great, and scenes of everyday life, such as In the Tuileries, The Ball Supper, and At Confession. Among the most important of these works are The Forge (1875) and The Market-place at Verona. Invited to paint The Coronation of William I at Koenigsberg, he produced an exact representation of the ceremony without regard to the traditions of official painting.
In Germany he received many honors, and was the first painter to be given the Order of the Black Eagle in 1898 which included a title of nobility, becoming von Menzel. Related Paintings of Adolph von Menzel :. | Atelierwand | A Flute Concert of Frederick the Great at Sanssouci | Studio Wall | Gewitter am Tempelhofer Berg | Storm on Tempelhof Mountain | Related Artists: Aleksander Lesser
(May 13, 1814 - March 13, 1884) was a Polish painter and art critic of Jewish descent. Lesser specialized in Polish historic and contemporary themes. He was a member of Krakew Academy of Learning and co-founder of Warsaw's Zachęta, the Society for Encouragement of the Fine Arts.
Lesser studied painting at Warsaw University's department of fine arts, as well as at art schools in Dresden and Munich. He was a founder of the history-painting movement in Poland, which is considered a part of the "archeological trend" that existed before Jan Matejko. The trend's purpose was to portray the entire history of Poland in works of art.
MASTER of Saint GillesFrench Painter, active ca.1500 Martin Mijtens d.a.Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens.
Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
|
|
|